Annons
Annons

Ångest av att inte träna?


 

Nyss hemkommen från två vansinniga arbetsveckor, och innan dess allmänt strul att få ihop Det Berömda Livspusslet™ har gjort att träningen blivit lidande. Om jag kikar tillbaka i kalendern kan jag räkna ihop 4 pass på de senaste 7 veckorna. FYRA PASS. PÅ SJU VECKOR. Det är ett pass var tolfte dag, ungefär. Inte mycket att hänga i den berömda julgranen. Speciellt inte om man är en prestationsperson (✔️) med en blogg om (delvis) träning (✔️) som får en havererande ländrygg om bålstabiliteten inte är på topp (✔️).

Annons

Med andra ord har senaste tiden varit bäddad för tryckande ångest, men förvånansvärt nog har den inte infunnit sig. Och för det är jag förbaskat tacksam, för det finns få saker som är så energidränerande som att känna sig undermålig. Inte nog med att man känner sig dålig som inte får till basala saker andra lyckas med trots hektiska scheman, barnhämtande och heltidsjobb – ångesten blir som en extra skopa salt i såren.

Anledningarna till att ångesten uteblivit, vilket den inte hade gjort om detta inlägg skrevs för fem år sedan, är att jag insett följande:

  • Det spelar exakt INGEN roll om jag missar en veckas träning. Eller två. Eller sju. Absolut ingen.
  • Tidigare tänkte jag ofta att jag började om på ruta ett om jag satte träningen på paus, men nu inser jag att det enda som hänt är att flåset är marginellt sämre. Om någon vecka eller två är det tillbaka till det normala, och tills dess har jag inget Vasalopp att ställa upp i. Inte ens en buss att springa till.
  • Att jag inte har några prestationskrav med min träning, vilket också gör att jag inte har några förväntningar på den. Om vi sätter upp viktmål, tävlingstider eller personbästa-krav på specifika datum – då blir vi besvikna om vi inte når dit.
  • Det finns två sätt att nämna citatet ”jag mår så dåligt om jag inte får träna”. Dels det fysiska, om du får ont av att inte träna, då ska det så klart prioriteras. Men som jag för några år sedan sa det; då handlade det snarare om att jag blev ett självhatande vrak om jag inte tränade. Att jag kroppsnojade, självbestraffade och matvägrade för att hjärnspökena tog överhand. Då handlade det mer om en psykisk spärr att jag inte förtjänade att äta gött om jag inte gjorde av med det efteråt. Det blir tillfälligt bättre av att träna, för du känner dig duktig, men känslorna kommer inte gå upp i rök. (Ni kan läsa mer om mat-temat här!)

isabel-boltenstern-OHS+

MER OM TRÄNING:
Träningshets, utseendefixering och förväntningar
Stora inlägget om träning efter utbrändhet
Lättirriterad under träningen
Hur jag orkar träna efter utbrändhet

(0)
(0)
2 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar