Annons
Annons

Jag kan inte vara tyst längre


 

Jag samlade kraft så jävla länge. Funderade på om jag skulle orka riva upp alla sår från förr som ledde fram till min utbrändhet. Berätta sanningen. Ni som följt mig de senaste åren vet att jag pratat om utmattning, härskartekniker och dåligt ledarskap. Allt bottnar i hur jag blev behandlad av den chef som nu får stanna på sin post. Den psykiska misshandel han utsatte mig (och andra) för förklaras nu som ”dåligt placerad humor”. Jag kan inte vara tyst längre.

Annons

Det som började omskrivas som sexuella trakasserier i #metoo-rörelsen gick snabbt över till maktstrukturer. Det kom att handla om oacceptabelt beteende, maktmissbruk och arbetsplatsmobbning – och på det ämnet kan jag skriva en bok om mina upplevelser från den utpekade chefen. Jag (tillsammans med andra) samlade kraft och berättade, för tredje gången, och återigen blev påföljderna ett eko i rymden.

× × ×

Trots att jag berättade min historia 2014 hände inget. Den enda utvägen var att säga upp mig 2015, och redan då berättade jag att anledningen var den utpekade chefen och hans ledarskap. Jag sa det till den utpekade chefens ansikte. Ville att han skulle förstå att han förstört min då 23-åriga hjärna till den milda grad att den aldrig skulle kunna repareras helt igen. Hans enda svar var att han själv tyckte att han ”alltid varit snäll mot mig”. Ingen skuld. Ingen ånger. Ingen ursäkt. Så jag berättade för hans dåvarande chef i hopp om agerande.

Hur jag blev psykiskt nedbruten av min dåvarande chef, hur jag jobbade ihjäl mig för att alla mina ”nej” vändes till att jag ”inte pallade branschen” eller ”kunde bli ersatt om det inte passade”. Hur han satte i system att jag aldrig skulle känna mig trygg, för då var jag inte längre hans marionettdocka. Hur han kunde ögna mig upp och ner och häckla mitt utseende. Ren och skär mobbning, utstuderad psykisk misshandel, som nu vänds till ”dåligt placerad humor”.

× × ×

Chefen hånade öppet medarbetare på redaktionen och förnedrade oss inför varandra. Han kunde under redaktionsmöten lyfta fram något från en sändning som han inte gillade för att sedan skälla ut den ansvarige personen, framför alla andra, med en äcklad blick. Han valde ofta ut ”lätta offer” som han attackerade inför andra, och ingen vågade säga emot eftersom risken då fanns att själv hamna i skottgluggen. Detta ledde till en kultur där man antingen skrattade med eller själv blev utsatt.

Det här är inte dåligt placerad humor, det är ett avskyvärt ledarskap som baseras på en vidrig människosyn. En elitism där offer systematiskt valts ut på grund av deras lägre status. Ett maktmissbruk.

Jag gjorde allt han bad om. Slet ihjäl mig för en man på ett företag som nu får sitta kvar eftersom det bortförklaras med att han blivit bättre nu. Han har mognat, sägs det. I själva verket har de flesta av hans offer lämnat, både män och kvinnor, bakom och framför kameran. Något som däremot inte blivit bättre, eller ersatts på något sätt, är min hjärna som fått bestående men. Aldrig kommer jag få tillbaka de kvalitéer jag hade.

Och om chefen nu mognat och mirakulöst blivit en human, bra person: hur kommer det sig att han aldrig bett om ursäkt? Istället har han sagt till en gemensam vän att jag ”profiterar på min utbrändhet” när jag försöker hjälpa andra med mina utmattningsvideos. Så tillåt mig ifrågasätta om han verkligen förändrats…

Jag har länge varit rädd för honom och hur han med några enkla telefonsamtal skulle kunna förstöra mina karriär. Nu har jag nått någon form av gräns där jag högaktningsfullt skiter i om jag blir portad från den här branschen – jag kan inte vara tyst om det här.

× × ×

När jag för några månader sedan blev nominerad till Kristallen för årets sport-tv-profil benämnde jag det som en revansch i intervjuer. Det antogs att jag menade revansch från utbrändheten, men i själva verket var det en revansch mot honom. Ett bevis på att det inte var mig det var fel på. Det handlade aldrig om att jag inte ”pallade trycket i branschen”. Allt handlade om hans dåliga ledarskap, hans psykiska terror och vidriga människosyn.

Men tänk. Han får fortsätta.

(TILL JOURNALISTER: allt jag har att säga just nu står skrivet här ovan. Ni får citera, men jag har i nuläget inga vidare kommentarer.)

isabel-boltenstern-blogg

(0)
(1)
12 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar