Annons
Annons

Vi får aldrig ett fucking break


 

I söndags publicerade SvD en krönika signerad Lotta Lundberg där titeln löd ”Unga utbrända kvinnor – en samhällsfara”. Jag läste den, förvånades, läste den igen – och blev förbannad. Det här är ett svar på Lottas krönika.

Annons

Med tanke på att stress är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige är det ganska märkligt hur Lotta, med hjälp av sin imaginära spåkula, sammanfattar oss drabbade med värderingen:

Ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning.

Det verkar som att Lotta inte uppdaterat nyhetsflödet om psykisk ohälsa sedan 1993. Vi vet mer nu. Vi har kommit längre än att skylla livets ondo på telefonanvändande och sociala medier. Att det påverkar oss alla – absolut, men varför inte se det riktiga problemet?

Att arbetsgivare utnyttjar vår starka arbetsmoral och hotar med uppsägning om vi inte ställer upp. Att vi jobbar 150% för om vi säger nej ersätts vi av någon som går över fler lik, snabbare, än vad vi gör. Att vi sedan skoltiden lärt oss att högsta betyg är ett måste om du är tjej. Prestation, prestation, prestation.

Lägg därtill att vi dagligen står emot sexism, rasism och diskriminering. Tar ett socialt ansvar som förväntas av oss. Står upp för varandra och oss själva. Vi får aldrig ett fucking break.

Så säg inte till mig att jag är en ytlig människa med ytliga ideal. Jag har slagits för min rätt till ett jobb få kvinnor haft genom vår livstid – förminska inte det med dina ogrundade fördomar.

Nästa citat är också en magsäcksvändare. Glöm inte bort att Lotta beskriver människor som med skuldkänslor upp över öronen försökt jobba trots att kroppens funktioner börjat stänga ner:

Det egna ansvaret är fullständigt bortblåst. Att varje val innebär att välja bort har de aldrig hört talas om.

Intressant. Jag har nämligen tappat räkningen hur många födelsedagar, begravningar, dop, släktsammankomster och firanden jag tackat nej till för att jag plikttroget jobbat övertid. Det handlade inte om att mitt jobb var så guldglittrande MAGISKT att jag inte kunde slita mig. Det handlade om en rädsla att bli av med jobbet, skuld att man sätter kolleger i skiten och oro att tappa det man ägnat år åt att bygga upp.

I en utopi, som Lotta verkar måla upp, kan man bara knacka på chefens dörr och säga att det ”blivit lite mycket”, varpå avlastning sker. Någon kommer fram med ett glas vatten, kollegan som bara VÄNTAT på att bli inringd gör ett glädjeskutt när hen får ta över mitt halvfärdiga projekt och chefen vaggar mig varsamt i famnen. ”Vad bra att du sa till i tid, så här ska du aldrig behöva må igen”, säger chefen med lugn ljudboksröst.

Nej, precis. Det är inte så det går till. Vi som blivit utbrända har sagt nej, bett om hjälp och ifrågasatt. Att göra ett samhällsproblem till ett individproblem är inte bara felaktigt och smutsigt. Det är dessutom samma retorik de där cheferna som toppar statistiken över antalet sjukskrivna medarbetare använder.

För att ta ett sista citat:

Och om man inte kan ta hand om sig själv, hur ska man då kunna ansvara för de barn man sätter till världen, förmodligen med någon lika självupptagen snubbe som också skryter med hur mycket han jobbar.

Självupptagen. Det där jävla ordet. Här har man harvat för ett företag, slitit sönder sin kropp och själ av den simpla anledningen att man inte tillåter sig känna efter, inte vill svika arbetsgivaren – och som en perfekt dubbelbestraffning benämns man dessutom som självupptagen. Ni läkare som blivit utmattade – det är tydligen inte er empati och vilja att hjälpa andra som varit er drivkraft. Det är er självupptagenhet som är problemet!

Tänk vad lätt det är att göra ett samhällsproblem till ett individproblem med lite simpel skuldbeläggning, va?

(0)
(0)
30 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar