Annons
Annons

”vill inte trampa på ömma tår”


 

”VA? Är det redan torsdag? Det var ju måndag nyss? VAR HAR VECKAN TAGIT VÄGEN?”

– sa pappa Leif inte i Mysteriet på Greveholm, men nästan.

Ungefär de där tankarna har jag matchat med ett kli i huvudet idag. Den senaste veckan har skallen varit ockuperad, och hur i-landsproblemigt det än låter har Kristallen tagit upp all kraft, trots att det är en positiv händelse. Att bara hitta en klänning som inte utstrålade turist-bazaar på charterresa 2005 var en utmaning…

Annons

Men jag har också blivit intervjuad av DN och Expressen i två långintervjuer, och de tar mer på krafterna än man kan ana. Det är inte bara att sitta och samtala i en timme – för mig ligger det mer ansträngning än så. Jag berättar ganska öppet om utmattningen – men vill inte trampa på ömma tår eller låta plump. Händelserna utanför Friends Arena ska fortfarande diskuteras – vilket kräver ställningstagande och risk att återigen riva upp en gammal sårskorpa. PLUS att det aldrig går en intervju där man inte förväntas diskutera sitt yrke ur ett feministiskt perspektiv.

Och visst fasen är det bra att sånt här basuneras ut – men samtidigt står man i skottgluggen för läsarreaktioner om man formulerat sig slarvigt. Så då ägnar man a good solid 24 timmar åt att oroa sig för vad man egentligen sagt och hur det kan vändas och vridas…

Det är ganska hårfint när ens uttryck omvandlas till text, speciellt när man är en 1) åsiktsmaskin som 2) lägger ut texten och 3) inte ger medietränade standardsvar. Läskigt.

Men på måndag gör jag den sista intervjun, då med Aftonbladet, och efter galan (NÄSTA FREDAG?!) drar jag mig tillbaka i mitt skal och stannar där ett tag, tror jag. Stänger igen foderluckan och plåstrar om såren.

isabel-boltenstern-blogg

(0)
(0)
3 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar