Annons
Annons

En sjuk syn på mat


 

Imorse satt jag och skrev på ett inlägg om hur mitt träningsupplägg ser ut, men halkade istället in på min tidigare värdelösa relation till mat. Träningsupplägget får därför vänta till nästa vecka, för hur jag förhållit mig till mat har påverkat hela mitt sätt att se på både kropp och träning.

Annons

Förr tränade jag för att ”hålla mig i form” och gick all in på måndagar. Därefter blev jag extremt besviken på mig själv när jag inte fullföljde veckan lika exemplarisk som jag börjat den. Ni kanske känner igen er? Hobbypsykologen inom mig säger att det inte är helt ovanligt.

(OBS, att ens resonera att man ska ”hålla sig i form”

när man är en undernärd 20-åring är ju fan sjukt i sig,

men den diskussionen får vi ta en annan gång.)

isabel-boltenstern-blogg-en-sjuk-syn-pa-mat

Ungefär såhär gick tankarna:

  1. På måndagarna, när ”nya livet” drog igång, gjorde jag av med extra mycket energi på just träning. Men åt jag mer, för att orka med den extra bördan? Oh nej, snarare tvärt om. Efter gymmet köpte jag någon förbannad kycklingvinge och sallad på påse, och då orkade jag givetvis inte hålla lågan uppe mer än några dagar.
  2. Och när jag sedan inte orkade träna, eller åt en kanelsnäcka p.g.a LIVET, så blev jag så jävla besviken på mig själv. Jag tyckte jag var sämst, helt jävla värdelös karaktär utan någon som helst självdisciplin. Och på måndagen därpå började bestraffningen igen – salladspåse och konditionsträning…
  3. Inte nog med att mitt begränsade matintag gjorde mig orkeslös, lättirriterad och självhatande – den gjorde också min relation till träning extremt infekterad. Jag köpte en pulsklocka och en matvåg, och kunde därför mäta EXAKT vad jag ”fick och inte fick äta”.
  4. Det enda tankarna kretsade kring var mat, kalorier och träning. När jag inte kunde motstå diverse sötsug blev bestraffningen hårdare på måndagen. Cirkeln av nystart, irritation, självförakt och timmar på ett förbannat löpband var sluten.

Matematiken med kalorier var för mig ett djävulshål, något som slukade enorm tankekraft och skapade mer ångest än reda. Det här är ett skadat beteende, men tyvärr är det inte helt ovanligt. Träning blev alltså ett sätt att reparera ”misstag”, och när målet var att ”hålla formen” blev träningen ett måste. Ringer de positiva associationsklockorna? Nej, knappast.

Och i denna del av inlägget önskar jag att jag hade ett självklart recept på hur jag gjorde för att få de där tankarna att försvinna – men det har jag inte. Däremot har jag ett par punkter som antagligen hänger ihop med mitt nya sätt att se på mat och träning:

  • Jag är tryggare i mig själv – den största och viktigaste punkten för mig. På väg tillbaka från utbrändheten fick jag nya perspektiv. Nu vet jag att mitt värde utgörs av helt andra komponenter än fettprocent och snittider på ett löpband.
  • Jag började äta riktig mat – när Alex flyttade in åt jag det han åt. Lax, kyckling, fläskfilé, hamburgare, sötpotatis, pastaanrättningar osv osv osv i all evighet. RIKTIG mat som mättade, inte bara en aptitretare, som vanligtvis gjorde att jag återbesökte kylskåpet en halvtimme senare.
  • Jag tränar ihop med vänner – träningen är nu snarare en umgängesform istället för ett måste, och det har jag skrivit mer om HÄR.
  • Jag lämnade vanliga gymmet och började med Crossfit – och på så sätt behövde jag snarare en stark kropp än en smal sådan. Viljan att kunna lyfta tyngre, hoppa högre och orka mer blev större än att ha ett visst midjemått.

Nu är det dags att runda av detta inlägg, men har ni

själva några idéer kring det här med mat och träning?

Har ni varit i liknande tankebanor, eller är ni där nu?

Har ni fått en sundare syn – i så fall hur?

TIDIGARE INLÄGG:

Att träna med någon annan

(0)
(0)
7 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar