Annons
Annons

Helgens tunga grubbel


 

VARFÖR är det så svårt att börja blogginlägg nu för tiden, speciellt när en ska skriva om lite jobbigare saker? För att mjukstarta kan vi get the facts straight: i helgen var Alex och jag i Umeå, och på fredagen var allt ljuvligt, på lördagen började grubblerierna/självömkan och på söndagen var det FULLT STÅHEJ bland hjärncellerna.

Annons

Och nu till fördjupning inom det sistnämnda:

I sann PMS-anda (flow -2 dagar, slår fan aldrig fel) mådde jag ganska risigt. Tröttheten kröp sig på, jag ville bli klappad på samtidigt som jag bara ville vara själv. Majoriteten av er läsare känner säkert igen känslan…

Dessa dagar borde en egentligen vara så snäll som möjligt mot sig själv, hålla sig sysselsatt med något lätt bara för att inte grubbla skallen i små små fragment. Tänkte jag på detta när jag torkade tårar i hundpäls samtidigt som de andra badade badtunna? Dessvärre icke.

isabel-boltenstern-blogg-1415

Tankarna började som ett mini-självhat eftersom jag inte kunnat krysta fram ett YouTube-manus under dagen. Hjärnan var avstängd, och alla idéer var värdelösa. Jag blev besviken på mig själv. Hobby blev en börda, och då grubblade jag vidare på om jag verkligen vill hålla på med YouTube? Kollar ens någon? Tycker folk jag är för si, eller för så? Är den idén för larvig? Är det där ämnet för självömkande? Är jag för spretig? OSV OSV OSV på ett inte alls produktivt sätt.

Ofta eskalerar den negativa spiralen därefter, och även denna söndag. Jag började fundera på om jag ens tycker NÅGOT är kul. Träna? Fota? Plantera?

Har jag kommit på dessa hobbys som ett förbannat tidsfördriv utan att glädjas av det? Och om jag inte gillar att göra något alls – varför gör jag något… alls? Och hur hittar man vad man VERKLIGEN vill göra? Och även OM jag blir glad av något så är det ju så kortvarigt? Jag tröttnar ju så fort, hur ska jag hitta mitt jävla kall i livet? Varför har jag aldrig haft ett solklart mål att sträva efter? Jag blir less på allt, inget är kul och inget har någon mening.

isabel-boltenstern-blogg-1415

Ni hör ju. Det är ett virrvarr av tankar. För att bryta det dåliga mönstret gick jag ner till köket för att äta kex, och då frågade min UNDERBARA svärmor ”hur är det?” och då startade tårkanalernas sprinklersystem på full effekt. Vi satt i köket minst en timme och pratade, och efteråt kändes det förvånansvärt mycket bättre.

Dels poängterade hon att jag är en sådan människa som gillar att starta upp saker, som tycker allt är MIRAKULÖST roligt till en början med sedan behöver omväxling. Att jag borde ge mig själv förutsättningar utifrån det, istället för att eftersträva femårsprojekt som tickar på likadant varje dag.

Simpel fråga här, men skriver med versaler för ökad effekt:

HUR I HELVETE KAN JAG INTE HA KOMMIT

PÅ DET HÄR SJÄLV, NÄR DET TOG HENNE

FEM MINUTER ATT DRA SLUTSATSEN?

För plötsligt blev allt så klart. Allt föll på plats av just de där orden. För jag älskar att jobba med exempelvis handbollsmästerskap – man går in i bubblan, det är intensivt i några veckor och sedan är det slut. På samma sätt gillar jag att ha 50 dagar utan att köpa kläder, eller en jourhund i tre veckor, eller en vecka utan mitt favoritplagg. Jag gillar effektiviteten, till skillnad från det gamla traditionella nyårslöftet att inte äta godis på ett år.

Så vad lärde jag mig av helgens härdsmälta? Att ge mig själv förutsättningar efter hur jag funkar. Göra korta projekt, istället för livslånga mål att sträva efter i femtio år. Jag kanske inte har ett specifikt mål att nå upp till, utan massa små? Som en klättervägg av roligheter? Okej, nu slutar jag skriva innan det här blir för flummigt.

(0)
(0)
13 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar