Annons
Annons

En jävla svacka


 

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Kanske för att jag inte orkar känna mig klen inför vänner, kolleger och mig själv. Kanske för att jag inte orkar svara på kvällspressens (never ending) följdfrågor så fort man blottar en liten glipa av mänsklighet. Kanske för att jag inte heller orkar svara när oroliga själar ringer för att bara se till så man verkligen tar det så lugnt som man borde.

Annons

För att lunga samtliga människor som ingår i kategorierna ovan: allt är okej, jag måste bara få skriva av mig lite. Detta är ingen big deal.

Men idag har jag en (jävla) svacka – och jag orkar ingenting. Inte prata, inte skratta, inte vara trevlig. Huden skaver, ögonlocken är på väg ihop och hjärnan går på högvarv till ingen nytta. Vissa dagar är såhär, trots att det är över två år sedan jag blev utbränd, men jag berättar det alldeles för sällan. Tittar man på mina sociala kanaler verkar jag vara en jävla supermänniska som bekämpat utmattningssyndrom på nolltid, så därför vill jag även visa motsatsen.

Gårdagen var en slitig dag, och jag tror att det påverkat nästkommande dygn för mig. Ett nytt land, ett nytt hotell och att konstant vara social tar på krafterna, vilket jag aldrig reflekterade över som frisk. Dessutom: att vara pigg och glad framför en kamera i sex timmar, traska till fots genom Paris med allt ljud från storstadstrafiken… På kvällen var jag en hårsmån ifrån att ställa in middagen, men bestämde mig ändå för att försöka eftersom jag 1) har förbaskat trevliga kollegor, 2) behövde mat och 3) ville göra en kraftansträngning iallafall första dagen.

Och såhär med facit i hand var det en jäkla dunderdag. Jag hade superkul från morgon till kväll, skrattade och mådde som en prinsessa. Men nu till twisten alla utbrända (och säkert många andra) garanterat känner igen sig i: den sociala baksmällan.

När man gett mycket av sig själv, varit aktiv och i ett konstant surr under en längre tid blir hjärnan trött. För en frisk kanske 8 timmars sömn räcker som återhämtning, men för mig krävs det tyvärr mer. Så idag har jag mått som en kastrull med överkokta snabbmakaroner, och som tur var har jag kunnat vara ”hemma” utan att jobbet saknat mig det minsta. Det är jag enormt tacksam för.

Många dagar är bra, men vissa är såhär.

Det kan vara bra för folk att läsa det också.

isabel-boltenstern-utbränd

(0)
(0)
16 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar