Annons
Annons

Problemet med att gilla sitt jobb för mycket


 

Det är söndagen den 30 november 2014, och jag är tjugotre och ett halvt år gammal. Till vardags är jag programledare, reporter och reportagemakare men just nu kan jag enbart kalla mig utbränd. Eller utmattningsdeprimerad, som det heter på kliniskt läkarspråk.

Annons

Jag har alltid varit en energisk människa, alltid gillat att ha fullspäckat schema och alltid längtat till den dagen ordning&reda släpper sina nya kalendrar för att man då får nya dagar att planera. Jag gillar att ha fullt upp. Pluggar jag heltid måste jag ha två deltidsjobb vid sidan av, och om jag jobbar 70 timmar i veckan tänker jag att jag ändå, kanske, om jag bara anstränger mig, kan läsa någon ekonomikurs på distans samtidigt.

Mitt problem är, och har alltid varit, att jag tycker allt är så förbannat kul. Allt jag ger mig in i slukar 100% av mitt fokus, oavsett om det är att skapa den ultimata julmusiklistan på Spotify eller ett jobba på en av landets största tv-kanaler. Jag älskar mitt jobb, och detta är den simpla anledningen till att jag orkat jobba 60-70 timmar i veckan utan pauser. Ren och skär jävla vilja och passion.

★ ★ ★ ★ ★

nina1

★ ★ ★ ★ ★

När jag kom till läkaren med mina utbrändhetssymptom bad hon mig beskriva det gångna året. Jag började berätta om den där JVM-turneringen i malmö där jag jobbade från 06.00 till 23.00 varje dag i två veckor, för att sedan gå vidare till OS i Sotji där jag sov under min kollegas skrivbord så fort det gavs tillfälle. Därefter var det ju fullt upp med hockeyns kvalserie, samtidigt som jag underhöll ett långdistansförhållande så gott det gick. Jag berättade vidare om att jag blev sjuk varje gång jag fick en ledig helg, och att jag till slut inte ens hade tid att bli sjuk längre. Hur koncentrationsförmågan var i botten och att jag inte kunde titta på tv för inget gick in i huvudet på mig. Jag berättade om hur mina 592582 blodprover inte visade någonting, hur jag kände mig mindre och mindre som mig själv, hur jag tappade humorn, humöret och livslusten. Hur jag började tänka tankar som att det inte hade gjort något om mitt SAS-plan mellan Stockholm och Ängelholm störtade för att jag inte brydde mig om jag dog.

”Det är inget snack om saken, det här är en heltidssjukskrivning”, sa hon och såg orolig ut. Jag storbölade.

Såhär i efterhand vet jag inte om det var av lättnad eller ledsamhet jag grät, för det hade gått så långt att jobbet var det enda jag hade kvar. Det låter fruktansvärt, men tyvärr försummar man alla andra komponenter i sitt liv när man är stressad och lägger allt sitt krut på arbetet. Förhållandet, vännerna, familjen, träningen, maten, sömnen lägger man noll vikt vid.

Jag minns hur jag tänkte att det var helt onödigt att jag tittade på tv-serier för om jag istället bara la de där dyrbara timmarna på att exempelvis läsa på om de hockeyallsvenska spelarnas livshistorier hade jag blivit bättre på mitt jobb. Jag brukade lösa sudoku på flygplan, men kom på att jag kunde använda den tiden till research istället. Varför läsa en bok när man kan läsa på om Juhamatti Aaltonens karriär?

Under mina fem första veckor som sjukskriven låg jag bara hemma och var okontaktbar. Jag sov minst femton timmar om dygnet och hade ungefär lika mycket livslust som en överkokt zucchini. Jag orkade inte träffa folk, tackade nej till fester hos mina bästa vänner och kunde inte ens titta på tv eftersom koncentrationsförmågan var i botten. Vissa dagar gav jag mig fan på att göra något, gå på en fest eller så, men det resulterade i att jag låg hemma med feber i dagarna fem för kroppen sa åt mig att ge fan i det där. Idag är det bättre, tack Buddha, men fortfarande långt ifrån bra. Jag saknar jobbet, hockeyallsvenskan och mina fantastiska kollegor varje dag.

★ ★ ★ ★ ★

Jag skyller inte min utbrändhet på någon, inte ens mig själv, för vem i hela friden visste att det kunde gå såhär illa av att göra något man tycker så mycket om? Det finns ändå några grejor jag lärt mig som jag kanske kan berika era hjärnor med.

1. Man måste säga nej, och det måste också finnas någon som förstår nej:et.

Även om jag flera gånger förstod att jag jobbade orimligt mycket sa jag sällan ifrån. ”Man vill ju inte klaga”, tänkte jag. I mitt fall behövde jag någon som stoppade mig, och jag tror att många chefer måste arbeta med detta i tider som dessa, speciellt i mediebranschen där du vet att du kan ryka snabbare än någon hinner säga ”parabolantenn”.

2. Världen går inte under om du inte jobbar övertid.

Innan jag blev utbränd kände jag att jag var den enda som kunde göra vissa saker. Om jag inte åkte till Malmö på den där reportageresan blev den inte gjord, och programmet skulle bli sämre. Nu förstår jag bättre, att en person som är SÅ viktig för ett företag 1) inte finns, eller OM hen finns 2) har en GANSKA mycket fetare lön än jag har.

3. Du gör ett bättre jobb om du har ett balanserat liv.

Hur kul jobbet än är så finns det en anledning att det heter 40 timmars arbetsvecka. Det är en rimlig arbetsmängd, och visst Sören kan man jobba övertid ibland, men inte 20 timmar extra varje vecka året om. När du gör annat (fikar med vänner, går på bio, lagar middag med familjen osv) laddar du dina arbetsbatterier, så prioritera sånt här!

4. Din övertid sätter ett dåligt exempel.

Ju mer jag jobbar övertid, desto större press sätter jag på mina kollegor att göra detsamma. Detta gör i sin tur att ledning och chefer inte känner att de behöver anställa fler eftersom allt mirakulöst löser sig. På ett företag där majoriteten jobbar övertid är det uppenbarligen något som är fel i planeringen.

5. Sluta bli hög på beröm från omgivningen.

Alla de där kommentarerna om att jag är den yngsta OS-reportern genom tiderna, eller att vissa överförfriskade krakar på krogen känner igen mig som ”den där hockeybruden” betyder exakt INGENTING när man ligger hemma och inte ens kan laga mat åt sig själv.

6. Balansera din arbetsenergi.

I denna text har jag nämnt arbetstimmar och övertid till förbannelse, men mycket handlar ju om hur mycket energi jobbet kräver snarare än timmar. Att ha en sändning eller spela in reportage kräver mycket energi, och många sådana dagar sliter på kropp och själ. Såhär med facit i hand inser jag att man måste ha lågenergidagar!

7. Våga säga till på skarpen – och sök läkarvård.

Jag gick mer än ett halvår med mina symptom utan att egentligen ta tag i situationen, och när jag väl gjorde det tog ingen det på allvar. Inte förrän jag satt hos läkaren fick jag den hjälpen jag behövde, så känner du att det är på väg att gå åt helvete – sök hjälp, ring dina chefer eller skicka röksignaler eller VAD SOM HELST! Att bara köra vidare trots att du tappat aptiten, håret och vännerna är ingen god idé.

Och slutligen ska ni få ett utdrag från min dagbok precis innan min ”karriär” (pundigaste ordet i världen) tog fart. Ett tecken på att jag då inte hade en susning om vad en utbrändhet innebar, och att jag var på väg rakt mot den:

Den 28 juni 2012:

”jag vill att dygnet ska ha 30 timmar. jag vill
jobba heltid med något jag tycker är så
kul att jag inte vill gå hem om kvällarna.”

PS. Ni som vill ta del av den där julmusiklistan kan klicka här, så har jag inte gjort den förgäves iallafall.

PS2. En bok som hjälpt mig genom allt det här är ”Meningen med hela skiten” av Nina Åkestam. julklappstips!

(0)
(0)
39 kommentarer | Translate
 

Annons