Annons
Annons

 

40 dagar utan klädshopping


För tredje året i rad har jag antagit mitt eget vad om att inte köpa kläder under minst en månad! Förra året var jag så hardcore att jag rensade ur HELA garderoben och enbart sparade 50 plagg. Jag vill minnas att jag hade läst någon artikel om minimalism precis innan…

I år gick hela september i kläd-embargots tecken. Idén var att spara på kulorna, men också att lägga band på mig själv när alla härliga höstkläder lanserades i butikerna. Blir ni också sådär på hösten? Att ni kan tycka att det är en god idé att köpa sjuttioelva stickade koftor och halsdukar i naturfärger? Precis den där impulsen ville jag tygla. Göra genomtänkta köp.

Nu har det gått 40 dagar. Jag har hunnit se utbudet, sätta mig ner i lugn och ro istället för att spontanköpa saker som sedan omöjligt går att matcha. Om jag är stolt över mig själv? Givetvis, det är bara förnamnet.

isabel-boltenstern-klader

Lärdomar jag dragit av att inte köpa kläder på 40 dagar:

  1. Efter att ha gått igenom ALLT i garderoben inser jag att min relation till fladdriga byxor, vita t-shirtar och grå tjocktröjor är nästintill skadlig.
  2. När jag bad min kollega Sara beskriva min stil sa hon att jag ”90% av tiden går i träningskläder” så VARFÖR FÖRSÖKER JAG ENS?
  3. Istället för att spontanköpa saker grubblar jag nu på om de verkligen passar mig… Eller om det mest är min inre identitetskris som tycker att jag ska köpa en stor, rosa, fluffig fakepäls.
  4. Jag har använt kläder som till vardags brukar ligga intryckta längst bak i garderoben eftersom favoriterna huserat i tvättkorgen. Insåg idag att jag har ett par byxor från 2011 som är SVINsnygga?
  5. Ingen bryr sig om jag har samma kläder fem dagar i rad. Har gjort en empirisk undersökning och mottagit NOLL kommentarer från omvärlden.
  6. Att jag nu sparat pengar, så jag kan motivera en bärsärkagång på Drottninggatan inom kort. Jag VET att detta inte är syftet med projektet, men samtidigt är jag bara människa. Låt en kvinna få leva osv.
(0)
(0)

5 kommentarer | Translate
 


Annons

Annons

 

#MeToo


Det känns som att hjärtat har tumlats runt i en mixer. Igår kväll kunde jag inte slita mig från hashtaggen #MeToo på Twitter och Instagram.

För er som på något märkligt vänster missat nyhetsflödet senaste 24 timmarna är detta en hashtag där kvinnor berättar om hur de utsatts för sexuella trakasserier, överfall och våldtäkter. Syftet är att ge omvärlden en sjuhelvetes ögonöppnare, för hashtaggen dominerad flödet totalt igår. Vi alla tycks ha drabbats av någon form av sexuellt övertramp eller våld, och inte bara en gång.

Hollywood-skådisar berättar om systematiska överfall från regissörer och producenter och svenska kändisar återupplivar minnen från våldtäkter och namnger män i samma bransch. Icke-offentliga personer drar ut djävulen i ljuset. Det berättas om kolleger, vänner, släktingar och främlingar. Kvinnor namnger förövare – det är så förbannat starkt.

isabel-boltenstern-blogg

Och så frågar sig folk varför kvinnor blir utbrända och inte ”tar fööör sig mer”, eller att det krävs ”skinn på näsan för att jobba i en mansdominerad bransch”. Att vi inte ”pallar trycket” och ”är så jävla känsliga”. Vi går dagligen och bär på historier som förövarna knappt ens noterat att de begått.

Diskussionen har dessutom öppnat för chattfönsterterapi. Igår satt jag med tre olika gruppchatter där några av mina närmsta vänner för första gången vågade berätta om vad de utsatts för. Och hela Internet kryllar nu av fler vittnesmål i precis samma anda.

Kvinnor har blivit drogade på firmafest, utnyttjade av kolleger och sedan blivit misstrodda av cheferna. ”Han är ju en så härlig kille, det här kan ju inte stämma”. Andra berättar om att de blivit antastade på krogen, förföljda därifrån när de visat ett ointresse och därefter känt sig otrygga i sitt eget skinn. Några jobbar kvar, sida vid sida, med män som våldtagit dem. Andra slutade självmant när förövaren visade sig vara kompis med chefen. Vissa har begränsat sitt liv för att mer sällan utsätta sig för ”farliga situationer” – och plötsligt försummas liv som utan rädsla hade varit friare.

Och till er män som skickat privatmeddelande för att höra ”hur vi mår” i efterdyningarna av våra #MeToo-uppladdningar: våga agera på riktigt. Säg emot vänner som skämtar på kvinnors bekostnad, redan där sätts ribban. Ta diskussionen. Sätt en ny, högre, standard. Tro på en kvinnas berättelse. Ställ till med en scen. Skydda den som skyddas bör. Svassa inte runt förövare och ursäkta det med ”han är ju schysst mot MIG” – du accepterar hans handlingar genom att göra så. Vägra jobba ihop med förövare – ställ dig på tvären och kräv ändring.

Sugna på mer läsning? Så har ni en strålande rant-tråd av Malin Michea HÄR och en Instapost från min favorit Smulsex här:

 

(0)
(0)

3 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar