Annons
Annons

Ett tack, ett handstående, en crossfittävling


 

Varje gång jag sätter mig och ska knåpa på idé till en ny YouTube-video tänker jag att det är dags att sluta. Att allt färre personer tittar, färre engagerar sig och delar. All kraft jag lägger ner sipprar obemärkt förbi i mediebruset.

Annons

Men så kommer en video som den i måndags, en video som genererar minst 50 personliga berättelser i min inbox. Ni berättar om hur ni själva, eller någon i er närhet, insjuknat och kämpar för att återgå till ett normalt liv efter utmattning. Och plötsligt vill jag inte GÖRA annat än detta?!

Med det sagt: tack för all fin respons på 10 saker jag lärt av min utbrändhet! Att ni plitar ner era tankar och funderingar till mig, bollar idéer fram och tillbaka, hjälper inte bara er – det hjälper mig också. Dels med återhämtningen och att förstå hela sjukdomen, men också med inspiration till fler klipp. SÅ TACK!

× × ×

Såhär såg gårdagen ut! Är tyvärr lite för bra på att trots golfens alla vett-och-etikett-regler.

isabel-boltenstern-golf-2504+

× × ×

Nu sitter jag och har precis stresspackat inför vår Skånetur. Vi ska strax hämta upp hyrbilen, plocka upp Api och därefter bila ner till Helsingborg. Api och jag har ju signat upp oss på en crossfittävling för nybörjare – Battle of the Beach 2017. Alltså jag får lite nervositetskräk-känning varje gång jag tänker att VI SKA TÄVLA.

Senast jag tävlade i något var typ… 2005? Då var det riksmästerskapen i gymnastik, men nu är det alltså en helt annan femma. Då visste jag ju vad jag höll på med – MEN NU?! Alltså jag har mild panik i magen. Vad ska vi förvänta oss? Kommer vi komma sist eller vinna hela skiten? KAN jag ens alla övningar de kommer slänga i mitt ansikte? Åh gud, nu jäktar jag upp mig.

*andas med magen*

Oavsett resultat kommer det bli så fantastiskt roligt. Varför gör man inte sånt här oftare, i vuxen ålder? Tävlar och har sig? Speciell med en härlig krake vid sin sida. Det kommer bli strålande.

(0)
(0)
6 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar